I ett seriereportage om Svenska hjältar i Aftonbladet berättas om Camilla som stött sin son sedan han vid 5 års ålder konstaterade för sin mamma att ‘hon’ eg. var en han.

– Jag bara tittade på min envisa lilla femåring och svarade: Klart att du är en tjej. Det är helt okej att vara grabbig fast man är tjej.

Svaret var mycket bestämt:
– Mamma, jag ÄR en pojke.

Sakta gick det upp för Camilla att hon faktiskt hade en pojke – i en flickas kropp. Hon började söka information på nätet, i böcker, hos experter.

– Tyvärr tycks det finnas väldigt lite kunskap om barn i den här situationen. Och när vi kom till förskolan fick vi inget stöd. Man förstod inte, behandlade honom som en tjej.

Förskolans bristande kunskap och därmed förståelse ledde till problem när han blev grupperad med flickorna ist för pojkarna och retad och mobbad av andra barn.

Åren som följde skulle bli svåra. Omvärlden förstod inte. Skola, lärare, klasskamrater kunde inte ta till sig att flickan egentligen var en pojke.

– Så han var ledsen jämt, ville inte stiga upp och gå till skolan. Men han ändrade sig inte, han var säker på sin identitet.

Och när han fyllde 10 samlade han familjen; mamma Camilla, sin tvillingsyster och sin två år äldre syster för att meddela:

– Så här är det: jag kommer inte att förändras. Det sårar mig när ni säger hon till mig. Jag kommer att operera mig när jag blir äldre. Från och med nu heter jag Alex.

Han sa också:

– Kan jag inte vara mig själv kan jag lika gärna vara död.

Camilla säger att situationen varit extremt tydligt sedan den dagen. Hemma i familjen känns inget konstigt. För systrarna är Alex brorsan, kort och gott.

Oerhört starkt att våga ta det steget att tala allvar med sin familj redan i 10 års ålder. Jag vet många som i vuxen ålder fortfarande inte vågar ta det steget.

Nu på högstadiet går tvillingarna i olika skolor och mycket har blivit bättre.

– Alex skola är fantastisk. Han möts med respekt. Bara sådana där små detaljer som att han inte behöver byta om med tjejerna efter gympan betyder jättemycket.

Det är glädjande att höra, att vissa skolor, sannolikt via enskilda personers val och sympati, kan hantera transsexualism på ett mer konstruktivt och förstående sätt. Förhoppningsvis innebär det i framtiden att fler barn vågar tala ut om sin transsexualism och genom ökad information också lättare kan sätta ord på sina känslor och förstå vad som är fel.

Avvikande könsidentitet, könsöverskridande och avvikande sexualitet borde vara självklara saker att nämna i sexualkunskapen i skolan, i så tidig ålder som möjligt!

I Aftonbladet idag snubblade jag över nyheten om ännu en transsexuell man som blivit gravid, denna gång i Spanien.

Ruben Noe Coronado blir den första mannen i världen att föda tvillingar, enligt Daily Telegraph.

Ruben, som både har skäggväxt och är flintskallig, tänker fortsätta med sitt könsbyte efter att tvillingarna fötts. Trots att han ska bära på barnen är han säker på att det är pappa han vill bli och inte mamma.

– Det är som att vara född med tre händer. Du drar fördelar av dem medan du har dem och du tar bort en när den kommer i vägen, säger han.

Han har valt att gå ut offentligt med sin graviditet för att avdramatisera att transexuella män faktiskt kan föda barn.

Grattis till Ruben och hans fru Esperanza! Det här är för övrigt den sortens händelser man i Sverige vill undvika, genom sterilitetskrav och förbud att spara spermier/ägg. Transsexuella ska förbjudas möjligheten att föda barn. Vissa grupper, som Sveriges kristna råd, skriver uttryckligen att de anser att transsexuella ska förvägras denna möjlighet. De anser sig alltså ha rätt att definiera vad som är naturligt och bra och inte – och sedan med indirekt tvång förvägra transsexuella möjligheten till att få avkomma. Det kan enligt mig närmast liknas vid de tvångssteriliseringar som skedde i Sverige fram till andra halvan av 70-talet.

En läsvärd artikel om Ramm 19, transsexuell och FtM i Vansvik. Läs!